Det blev fel men rätt

2017-08-12 22:12

 

 

 

Jag har höga ambitioner, det har jag. Sätter alltid stora mål och backar inte för utmaningar när det står en vid vägen jag ska mot. Min hjärna fungerar så och kommer nog alltid att fungera på det sättet. Med en del av facit i hand så kan jag nog erkänna att jag gör det lite jobbigare än det kunde vara många gånger. Funderar på om jag fungerar så som människa? Är jag en sådan typ eller är det en av livets alla skolor jag går igenom gång på gång? 

 

Måste det alltid vara så eller kan jag möblera om lite i mina egenskaper som jag vill? Är jag "herre" i mitt eget hus? Jag är inte van med min nya situation och det är nog därför det känns lite extra mycket i vardagen just nu. Det är inget jag klagar över just nu, tvärtom så är jag ganska stolt. Det som har gjorts är egentligen övermänskligt och att jag står här idag, med lite skrubbsår, är egentligen ganska imponerande. Det ser jag också. Dock är jag inte van vid energinivån som är verkligheten i min vardag just i detta nu. Självklart går ingen igenom det som varit utan ärr och de där nya ärren är ett bevis på att jag tagit i. 

 

Så nu stundar en höst i ny era framför mig och jag vet att jag måste anpassa den efter vad jag orkar med. Det är okej och om sanningen ska fram så är jag faktiskt nyfiken på hur det kommer att kännas med lite extra tid. Planerad tid. 

 

Familjen är prio ett ( har jobbat så mycket att jag skäms åren innan ). Mina lediga dagar och kvällar ska vara lediga. L e d i g a. 

 

Studierna ska få den tid de kräver och jag ska frossa i ny kunskap. Det är MIN investering och ingen ska få ta den ifrån mig igen. 

 

Kärleken är så stabil och så stadig att jag ryser av välbehag bara jag tänker på den. Att jag ska vara i 100 % närvaro ger mig fjärilar i magen av förväntan. 

 

Jobbet är jobb jag vill göra och är bra på. Nu är det klart med det där som krävde hårdhandskar och kavla upp ärmarna. Min tacksamhet vet inte till sig när jag tänker på att jag är en av de där människorna som kan säga att jag blev exakt det jag ville bli och skapar möjligheter jag inte hade vågat hoppas på. 

 

En av de största saker vi människor brukar vara rädda för är att sätta oss själva i första rummet. Lättnaden när man inser att man själv inte är bra för någon annan om man själv mår krasst är som att putta av en sten från axlarna. Jag är inte bra på det jag vill, ingen av mina roller om jag inte ser till att jag själv mår bra först. Jag vet ju allt det där men livet kom emellan och jag råkade snava. ”Snubblet” varade så länge att jag vande mig. 

Idag ringde en fin vän. Vi har inte pratat på länge och jag vet att han är en av dem som fick mig på banan igen. Med ofiltrerad kritik, hård men rättvis och med känslan av att vilja mig väl var han i våras tydlig och klockren i sättet han pratade med mig. Är det inte lustigt hur vissa fungerar? Jag behöver höra sanningen och jag behöver höra det från någon som bryr sig på riktigt. Den där raka kommunikationen där jag som mottagare väljer hur jag ska ta emot det som sägs. Är det egot som såras? Är det konflikträdslan som utmanas? Lyssnar jag och kan använda mig av det som sägs till min fördel? Ja, det är mitt val. 


Skärmavbild 2017-08-12 kl. 22.11.48.png

När allt kommer omkring så är jag så tacksam för det jag gått igenom och tänker aldrig vilja vara utan den här erfarenheten. Nu kör jag igen. Lite smartare, med lite mer erfarenhet och med otroligt starka mål som innefattar en plan med omtanke till mitt och mina. 



Kommentarer